liten i norr

Det är verkligen så det känns. Första gången jag såg bergen, skogarna, de enorma åkrarna och vattnet. Allt är stort, nästan oändligt och väldigt vackert, så när jag blev bemött att Mona och Göran blev jag helt överväldigad! Det är två helt fantastiska människor som jag uppskattar djupt och hoppas jag kommer att träffa mycket nu det här året, inte bara de på skolan. Allt är fantastiskt här, alltifrån dimman på morgonen, luften och ljudet.. det finns inte! Jag blev direkt kär i Mona och Görans underbara hus med ett fantastiskt "inne-uterum" vartifrån man kunde se ut över bergen.



Vad finns det att inte älska här?

Vi fick mat när vi kom och vi fann varandra direkt, det kändes som om vi aldrig gjort annat. Men som med alla flytter skills man åt så med lite seperationsångest for mamma och Tommy ifrån mig och jag var själv. Själv i Fränsta, själv i Norrland... Men vad gör det? Jag har inte längtat hem än! Med två dagar kvar tills skolan börjar fick jag möjligheten att bo hos mina nya vänner (känns dock mer som släkt) och få en försmak på det hela. Jag fick en guidad tur av Mona inne i stan, gosa massor med Einar och gå på härliga promenader.



Jag kan inte med ord beskriva hur hemma jag känner mig här.

Sista dagen hos Mona och Göras blev Einar tvättad, till allas förtjusning (utom kanske hans egen kanske). Det krävs mycket skötsel med en hund och speciellt en så stor som han. När han var ren och blöt hjälpte jag till med att torka honom och guuud så mycket kärlek man kan få! Om jag inte hittar någon av skolans killar ska jag absolut värva honom.



Vilken sötnos!