Spökskola!
Idag har det snöat, ännu mer! Stora singlande snöflingor som man kan fånga på tungan. Det var iaf det första jag och Petra gjorde i morse innan frukosten. Det var länge sen jag blev så glad!
Dagen fortsatte med mönsterkonstruktion, som aldrig riktigt varit min starka sida men jag kämpar på ändå. Som tur var behövde vi bara hålla på med till fram tills lunch för sen fick vi göra av vi ville. Och det innebar i mitt fal... byxor! tänka sig. Så fick det iaf bli och efter ha suttit där till klockan nio ikväll har jag ändå kommit en bit.
Jag har:
Då blev han rädd och gick iväg och ut. För att vara riktigt säkra på att han gått gick vi efter, med en sax och sopkvast som vapen. Vi hade hört att dörren slog igen (det konstiga var att den låst sig själv någon timme innan.. var hade han hållt hus tills dess?) När vi står på vår vakt kollar vi ut genom fönstret och då stod han där och tryckte näsan mot rutan, innan han försvann snabbt. Jag skojar inte, hade han kommit tillbaka efter det hade jag börjat gråta, inte helt ok!
Efter vi konstaterat att han åter igen försvunnit hörde vi att det var folk ute, när vi kom ut sa Jonte - såg ni den mannen?
Inte undra på att jag var rädd liksom. Men de försökdrade oss om att han gått iväg och ställde upp på att följa oss hem. När jag nästan var vid dörren, KOM HAN TILLBAKA! Det konstiga var då att alla killarna började skratta och då, då förstod jag. Fy katten vad arg jag blev.
Jonte till gubben (pekandes på mig) - Det är henne du vill åt!
När gubben började gå mot mig skrek jag
- Jag ska kicka dig i nötterna!
Konstigt nog började han ta av sig masken då... Sen var det bara att hoppa på den skyldiga. Det var också länge sen jag var så arg! Men nu, i efterhand när jag lugnat ner mig och fått sparkas lite är det ju ganska kul. Det var verkligen en äcklig mask.
Dagen fortsatte med mönsterkonstruktion, som aldrig riktigt varit min starka sida men jag kämpar på ändå. Som tur var behövde vi bara hålla på med till fram tills lunch för sen fick vi göra av vi ville. Och det innebar i mitt fal... byxor! tänka sig. Så fick det iaf bli och efter ha suttit där till klockan nio ikväll har jag ändå kommit en bit.
Jag har:
- klippt ut alla mönsterdelar
- sytt sidfickor
- sytt fast fickorna på framstycket
- overlockat alla delar
- sytt den j*vla gylfen (som blev bra, trots allt)
- tråklat ihop hela byxan och provat den
- konstaterat att tygen är förjävligt att ha mot kroppen
- och sett att de är för tajta i vaderna (inte nog med det så var det tajtare på ena vaden.. trist)
Då blev han rädd och gick iväg och ut. För att vara riktigt säkra på att han gått gick vi efter, med en sax och sopkvast som vapen. Vi hade hört att dörren slog igen (det konstiga var att den låst sig själv någon timme innan.. var hade han hållt hus tills dess?) När vi står på vår vakt kollar vi ut genom fönstret och då stod han där och tryckte näsan mot rutan, innan han försvann snabbt. Jag skojar inte, hade han kommit tillbaka efter det hade jag börjat gråta, inte helt ok!
Efter vi konstaterat att han åter igen försvunnit hörde vi att det var folk ute, när vi kom ut sa Jonte - såg ni den mannen?
Inte undra på att jag var rädd liksom. Men de försökdrade oss om att han gått iväg och ställde upp på att följa oss hem. När jag nästan var vid dörren, KOM HAN TILLBAKA! Det konstiga var då att alla killarna började skratta och då, då förstod jag. Fy katten vad arg jag blev.
Jonte till gubben (pekandes på mig) - Det är henne du vill åt!
När gubben började gå mot mig skrek jag
- Jag ska kicka dig i nötterna!
Konstigt nog började han ta av sig masken då... Sen var det bara att hoppa på den skyldiga. Det var också länge sen jag var så arg! Men nu, i efterhand när jag lugnat ner mig och fått sparkas lite är det ju ganska kul. Det var verkligen en äcklig mask.
Kommentarer
Trackback
