liten i norr

Idag hade vi besök av ett teatersällskap som bestod av en kvinna som spelade upp en monolog för oss. Den handlade om en bartender som kunde alla visor om alkohol, droger, unga människor i barer och om krogkultur. Hon tog inte upp de fina sidorna av dem och nu mår jag skit. Hon berättade om en flicka (vet ej om den historian var sann eller inte) som verkligen berörde mig. När hon pratade om hur man sitter och spanar, hur man beställer drinkar och hur man svansar runt så kände jag mig ofrivilligt träffad. Vart enda händelse i förloppet var för likt, det var som det alltid är. Men det som gjorde mig så i ofas var att jag kom och tänka på en händelse som jag och min bästa vän var med om för länge sen. En händelse som vi oftat skämtat bort, eller sagt åt våra föräldrar att - Sluta! Det är inte kul längre, det är glömt nu. Men saken är, att detta var första gången som jag verkligen insåg att vi ändå hade tur. De var inga bra snubbar och det var för mycket alkohol, i en alldeles för ung ålder. Och just nu kan jag bara tacka för att inga värre saker hände och jag kan bara känna en otrolig tacksamhet för våra föräldrar som försökte få tag på oss. Det var grymt jobbigt att sitta bland så mycket folk och känna så här mycket, men jag tror att det kan vara för något gott. I alla fall för mig.