liten i norr

Det är bara 3 dagar kvar tills jag åker hem, till Skåne. Hem till min familj och mina vänner men bort ifrån mitt liv. Det är svårt att komma till ett nytt ställe, bort ifrån allt och alla man känner för att ställa om. Men utan man vet ordet av har det nya blivit rutin. Nu ska man bryta upp den igen för att skaffa sig ytterligare en rutin.

Vi har suttit i 3:an och kolla Eourovision songcontest och det sög, herregud. Men vi var nästan alla där och eftersom Alice åker redan på torsdag blev det vår sista kväll. Ärligt vet jag inte riktigt vad det betyder, vadå sista? Vad händer med soffhänget, popcornbrännandet, köksskramlandet och familjen? Att det är ca 200 mil mellan oss KÄNNS som ett hinder!

Nu har jag suttit med Putte och Fansa i allrummet och pratat om oss. Pratat om hur det är ovärkligt att om 3 dagar finns inte vi kvar. Då är vår familj något som varit. Det fälldes en eller två tårar. Det är svårt att förstå vad det innebär att ha bott såhär. Jag anade att man sjulle bli tajt men att ha hittat så många människor att älska det är ofattbart. Jag hade ingen aning om att man kunde finna så många självsfränder i en och samma håla.

Vi pratade om förändring. Under den här tiden vi varit här har vi förändrats, utvecklats och blivit lite mer den vi är. Tillsammans har vi skapat ett fritt rum för oss, men hur blir det sen. Är de där hemma öppna om den nya Johanna? För ingen där vet väl vem Johan/Jocke är? Ingen hemma kallar mig skjärten. Kommer någon vilja lära sig se de små förändringarna som gjort att jag vill tro att jag är en mer ödmjuk, orädd och nyfiken person. Vill någon lyssna på min resa?

Jag är rädd att den jag vill vara stannar kvar här, i Fränsta. Att jag inte orkar stå på mig och uttycka det som jag tycker är kul. Jag vill inte hamna i samma banor och rutiner som fanns innan det här. Jag vill inte vara samma människa som inte har det drivkraft och process. Att ha levt med så många kreativa människor under ett och samma tak och få syssla med något som man lärt sig älska har varit ett privilegium, en välsignelse. Vet ska jag nu fråga i vilka lager jag ska sy gylsen, vart bakfickorna ska sitta eller och jag ska overlocka en kant? Jag röstar för ett Modedesignforum för frågor inkluderat med bilder: så här eller så här?

3 dagar, på 3 dagar ska man hinna gå igenom, leva ut och komma ihåg. Hur ska det gå? Vi alla längtar tills i morgon för då ska vi till Husborg och ha fin middag och det blir finfina kläder på med massa fina hår och ansikten. En dag verkligen att minnas, men vad händer med de kvällar man bara legat i soffan och kramats? Vem ska jag nu komma och pussa på, skeda med eller bara vara med? Att bo så här har öppnat sinnet och poängterat behovet att kroppslig kontakt. I min förra korridor steg det till en helt ny nivå men jämnfört med det här så är det ingenting. Hur ska det gå i Norge? Kommer det finnas någon öppen och varm person som vill krama mig? Jag vet det kanske låter lite desperat men det är en del av vardagen här, rutinen om att ta hand om varandra.

Ikväll vill jag vara sentimenatl, blödig och jag vill gråta lite. Men jag vill sen minnas och skatta. För vad jag vet så så är Ålsta 09/10 något som ligger mig så varmt om hjärtat att det är svårt att inte lipa.

Förändring är bra, förnya leder till något nytt och framtiden är på väg.