liten i norr

Vilken grupp jag tillhör har jag inte riktigt kunna bestämma än. Det är lite så att när vi har lektion och vår lärare Jenny sprider sin syaura så går allting så bra, meeen, när hon åker hem åker min kreativitet med henne. Jag förstår inte vad som händer!! Jag hade kommit lång; sytt ihop alla framstycken och bakstycken, sytt ihop dem och axlarna. Nästa del var att sy kragen - check, efter det sy fast den - NOT CHECK! Neee för då blev kragen helt plötsligt 4 cm förstor och jag fattar ingenting. Inspiration noll för att fortsätta. Istället fick det bli lite extra knåp på min julkjol som är på uppsyning med improvisation. Jag orkade helt enkelt inte utgå helt ifrån mönsterna så alla förändringar görs på frihand och känn. Men vi kan väl be allihopa att det funkar ändå!

Förra veckan tränade jag varje dag och det har känts så himla bra!! Jag blir verkligen mycket gladare och piggare men fredags sa kroppen nej. Jag hade helt enkelt träningvärk! Så hela helgen fick bli en slappis varav jag sov heeela löradgen efer jag kommit hem ifrån mitt andra misslyckade älgjaktsförsök. Tragiskt tragiskt. PÅ kvällen sen hade Alice sin förtidiga födelsedagsfest som hade temat pydjamas, så det var minidressen på och myspys på menyn. Så de som var bjudna eller orkade ta sig dit samlades med en hemmagjort tårta som lilla familjen gjort.



Mums mums säger jag bara!



Självklart måste födelsedagsbarnet bäras kungligt till Prinsesstårtan



Klädels var ju pydjamas så kontrasten med alkohol var talande, men det skrämde inte Linn



Hanzo vad söt och låg i min famn.. ursäkta bildkvaliten bara


Men i går, söndags, hade jag en supermysig dag. Jag var och hälsade på Mona och Göran. Jag kom dit ungefär vid tre och inte förrän klockan nio åkte jag hem igen. Jag fick helagad mat, nybkad kaka, kaffe och clementin. Jag mådde så otroligt bra att jag seriöst funderade på att bo kvar i deras soffa. Mona och Göran är verkligen två fantastiska människor med enorma hjärtan och generös givmildhet (kan man säga så?)

Idag sen så har vi haft en otrooooligt givande lektion i mösterkonstruktion och det är lika kul som det ser ut...




Idag fick vi miljoner papper och till en början är man helt lost, inte förrän de sista justeringarna förstår man hur det hänger ihop. Inget jobb för den osmarte =S

Men efter en uttömmande tag blev det en springtur med Maja och Kajsa, vilket tålamod de har som tar med mig. MEN jag måste säga att jag både blev stål och förvånad över mig sjölv idag. För första gången i litt liv (ha hänsyn över min bristande kondition) som jag orkat pringa 8-9 km med endast ett par pauser för att hämta tillbaka andan. Rätt mör kan jag väl säga att jag var när vi kom tillbaka. Men det var inte slut på denna dagens aktivitet, nej självklart inte, ne för varje måndag går jag och Matilda på Africanmoves och skakar. Matilda har varit sjuk i tre veckor så tempot på oss var sådääär högt alltså. Båda två såg helt förstörda ut, och på nått sätt tror jag att en så lång tur (för mig) är lite mycket om jag ska göra något mer... lätt att vara efterklok. Men jag fick använda min nya springjacka som jag fått av Kajsa och den var helt underbar! Mitt nästa köp kommer nog bli ett par sånna där tajta springbrallor och ett par springhanskar.. (ingen som märker nördigheten i det här?)

Nu är jag så trött att mina ben inte ens kan ta mig ut till de andra.. tragiskt egentligen.

.. och försvinner spårlöst borta. I alla fall känns det så och jag vet inte om det är positivt eller negativt. Jag längtar hem, det tror jag alla som känner mig har förstått MEN när man sitter i sysalen och man har sitt projekt i händerna så VIPS är klockan tre timmar senare.. jag menar vad hände? Så var det idag. Idag på sömnaden blev jag äntligen klar med utklippandet av mina mönsterdelar på tyget och jag kan gå vidare!! Nu har jag alltså gått till steg två; sy insnitt i ärmen (inte i armarna som 99% av klassen säger.. suck!) och sen har jag tråklat ihop fram- och bakstycka och sen i axel- och sidpartierna. DVS att jag kan prova mitt liv! (det är lika fantastiskt som det låter). Den satt som en liten smäck (kanske lite stor i midjan) och ränderna gick ihop men någon mm skillnad som det banne mig ska ändras på. Vem vet vad som kan hända i mmorgon? Kanske en tråckelsöm på en ärm kan sys, kanske förminsnka midjan och ev faktiskt börja sy ihop!! Meeen jag tror att det blir lite foderjobb också.. tyvärr (det är ju faktiskt inte lika kul!). Jag blir i alla fall helt till mig när jag ser att det går vägen, alla blir inte riktigt som jag men varje gång någonting stämmer så blir jag så förvånad över att det faktiskt är jag som gjort det. Inte kunde väl jag tänka mig att jag kan se rätt på en rak linje? ;)




Till en början såg det ut att bli mycket jobb.. men bitarna föll på plats och tillslut upp på den graciösa dockan...


Men för att inte bli heelt besatt och sitta i den syrefattiga sysalen bestämde Petra och jag oss för att ha en liten improviserad dansträning i gympasalen. Efter en timmes hoppande, studsande, pressant, strechande, böjande, sit-upsande, flåsande och snurrande så fick vi nog. Men på väg hem igen stötte vi på underbarnet Matilda...




Denna låten har hon skrivit själv... vissa kan!


Denna kvinnan är grymt på allt! Hon har fantastiska ideér på sina kläder, syr galet bra, hon är fantastisk på fiol, spelar piano, hadde grymma betyg (ryktas det om) och är helt galet söt och snäll och rolig... suck (det lät nästan som en kontaktanannons). Men, det ännu mer underbara är att hon är givmild och och delar med sig av sina kunskaper, när hon vill.

Idag har det varit magiskt. Jag vaknade väl vid tio någon gång och vid tolv bestämde jag mig för att gå ut. Igenom fönstret skymtade man en härlig höstdag som jag verkligen inte ville gå miste om.



Min vy ut ifrån mitt fönster.


Så jag begav mig ut med min kamera och var bestämd på att vara ute ett tag, minst fyra timmar var planen. Så jag började gå mot Vikbron, som är den vanligaste riktningen kan jag väl tänka mig men det är också den trevligaste rundan som jag vet än så länge. På väg dit så passerade jag kyrkan, den är så himla vacker tycker jag och den ger ett fridfullt intryck.




Det är så annorlunda jämnfört med hemma, klockan är omkring tolv och frosten sitter fortfarande kvar.

Det är helt obeskrivligt vackert, det är vindstilla och knäpptyst.






Detta passerar man varje gång man är på väg till Vikbron.


Bron


Efter bron svänger man åt höger om man kommer in på en fötrollande liten stig, med lövverk i alla hösten klara färger röd, orange, gult och grönt. Det är en sån färgkombination att man blir stumm. På vägen fanns det massa vattenpölar som förfrusigt och barnet innom mig tog över.

Det var längesen jag kände mig så besfriad. Det fanns ingen runt omkring mig som kunde säga åt mig att jag  var för gammal eller att jag förstörde. Det var så himla skönt... och barnsligt. Sen är det ju så att forsen är helt underbar, det ljudet är magiskt och det kvittar hur många foton man tar man kan aldrig fånga det! så jag filmade..

Igår fyllde Jonte år och barnkalas stod på menun. Men så vi alla glömt är det mycket förberedelser innan, tex som att blåsa upp ballonger. Meen efter ett par yrsnurrar och trötta lungor blev det ett par stycken och Jonte blev så här glad!




Grattis!


Och inte heller kan man komma tomhänt till ett kalas nej nej så jag, Alicia, Alice, Linn, Maja, Fanny och Petra slog ihop till ett litet paket. Och såklart ett handgjort kort!




Vi gjorde det heeelt själva!!.... med vänster hand


Sen hade vi en grym lite förfest som inehöll lite lekar som ett skojigt kortspel och HELA HAVET STORMAR!!! Snacka om att det blev fart på oss, oj oj. Vi sprang tills man glömde bort vilket håll man skulle åt och det stormade til rejält uppe i bollen.




Det var en tuff match in i det sista innan vinnaren korades; Majvor!!


Väl på festen kan jag nog säga att det var vårt gäng som drog igång dansgolvet... och festen! Det blev fullt ös medvetslös och vi dansade och slog klackarna i taket (förövrigt var jag nykter och ingen hade klackar vad jag minns). Men hej och hå vad kul vi hade det, jag hade iaf roligare än på länge. Men till ett kalas tillhör också lekar så som fiskedamm (myycket uppskattat jag kan väl påstå), limbo (som man blir så jäkla taggad på vart enda gånge men som man ångrar sig dagen efter eftersom ryggen är felböjd) och en ny lek (för mig) spränga-ballong-mellan-sig-leken vilken går ut på att man tar en ballong och sätter under tröjan/klänningen och springer mot varandra, den vars ballong smäller först förlorar. Spränga-ballong-mellan-sig-leken var nog det roligaste jag gjort i hela mitt liv! Basta!!!

Hanna och Jonte hade med sig lite vänner hemifrån och de är ju nästan ett kapitel i sig. En var skrämande likt mitt ex, vilket tog ett tag att komma över (klumpen i magen försvann liksom inte), en annan var mest bara skumm, tjejen var supertrist och den långe mannen var alldra knäppast. Jag fick (han sa det var en komplimang, men det betvivlar jag) - Shyssta bacon! syftat på min rupma. Jaha tänkta jag och visste inte riktigt hur jag skulle ta det där. Men, det var en ny replik. Vad som också var nytt var den återinförda tryckaren! Jo ni läste rätt, igår var första gången jag dansat tryckare (men en snubbe) på hmm.... 10 år? Illa illa.

Festen dog någon gång där vid två när alla gick så det var en tecken att följa. Men grejen vara bara att jag inte var trött, men efter noga övervägt att kolla film eller sova fick det ändå bli sömnen som vann. Får ta tag i morgondagen istället tänkte jag. Bra val!!

Asså denna dagen! Inte helt okeeeej, det har alltså inte varit min dag idag. Den började ändå lite pepp med att man vet att man ska ha sömnad och börja på något nytt. MEN! Sen kommer ju första problemet att man inte vilken design man ska börja med, den midjekorta kavajen eller den svallande kappan? Det fick helt enkelt bli Jennys beslut (vår lärares)  och det fick bli kavajen. Då är det alltså bara att börja... men neeej då stöter man på miljoner andra problem och jag bokstavligen dör inombrods. Alla andra får i ordning sitt och jag känner mig som världens looser. Så som konsekvens för min oförmåga att förstå bli jag jättearg och är dum mot alla. Förlåt mig för idag!!

För att komma på bättre humör så blir äntligen fotograferingen med Linn av, och alla som känner mig vet ju att en stund framför kameran för Johanna att må bra. Så även idag. Så nu är äntligen min Fanny.tröja på bild och det känns jättebra! Här är lite oliak vinklar på denna fantastiska design!



Det är en ganska lång krage...

Med finaste blåbärstyget innuti!

En spexartröja!

Ja, det är då mig det handlar om. Som ni redan vet köpte jag ju lite tyg förra veckan och nu var det dags igen. Iadg blev det en tur ner till skolshoppen där en skissbok, akvarellpensel och 10 st akvarellpennor inkasserades. Sen inte nog med det blev det en tur på Apoteket, Inte Bara Sport och Garnbutiken och ytterliggare spederingar utfördes. Men, saken är att det känns så HIMLA BRA!! Jag älskar att shoppa och när det är till saker som stödjer min utbildning och kreativitet gör det inget, igen alls! Så nu sitter jag här och kämpar med min sista armvärmare innan jag äntligen får byta garn, LYCKA!!

Ikväll blir det box mad Kajsa i min klass och tillsammans ska vi kämpa oss igenom både passet och träningvärken, nästan lycka på deeen.

Idag har vi fått måla kroki, det var första gången jag gjort det. Oj! Det var svårt! Jag trodde ändå att det skulle bli lättare eftersom det inte längre fanns några kläder som ställde till det, men det fanns det gott om andra saker som gjorde. Nu när man såg bokstavligen hela kroppen (modellen var ju självklart naken) var det lite viktigare att se alla propotioner och hur allt skulle förhålla sig till varandra. Hade jag inte varit så grymt dålig hade lagt upp en bild, men jag antar att sånt får vänta till slutet av nästa termin...

Jag har verkligen börjat länga hem. Jag längtar inte alls härifrån för att jag inte trivs eller nått, men det börjar kännas att man är borta och det var länge sen man fick något miljöombyte eller ett nytt ansikte att se på och en annan röst att höra. Men för att inte göra väntan lång försöker jag göra så mycket som möjligt, bara att jag är ganska lat och att sitta på rummet är en alltför återkommande händelse just nu.

Just nu håller jag på med att göra klart mitt tredjepar med armvärmare och krampen i fingrarna är ett faktum. Jag försöker också lyssna på Amy Winehouse men Spotify lackar hela tiden men när det funkar tänker jag så på min syster, saknar dig så massa mycket!

Annars har jag lyckats springa längre än 200 m i sträck idag med supersprintern Kajsa, det var så himla skönt... och jobbigt. Jag ska försöka göra det igen och vem vet kanske jag får kondis! Ne, den turen tog hårt och för att orka boxen i morgon med Maja så ska jag nanna nu.

Idag hade vi besök av ett teatersällskap som bestod av en kvinna som spelade upp en monolog för oss. Den handlade om en bartender som kunde alla visor om alkohol, droger, unga människor i barer och om krogkultur. Hon tog inte upp de fina sidorna av dem och nu mår jag skit. Hon berättade om en flicka (vet ej om den historian var sann eller inte) som verkligen berörde mig. När hon pratade om hur man sitter och spanar, hur man beställer drinkar och hur man svansar runt så kände jag mig ofrivilligt träffad. Vart enda händelse i förloppet var för likt, det var som det alltid är. Men det som gjorde mig så i ofas var att jag kom och tänka på en händelse som jag och min bästa vän var med om för länge sen. En händelse som vi oftat skämtat bort, eller sagt åt våra föräldrar att - Sluta! Det är inte kul längre, det är glömt nu. Men saken är, att detta var första gången som jag verkligen insåg att vi ändå hade tur. De var inga bra snubbar och det var för mycket alkohol, i en alldeles för ung ålder. Och just nu kan jag bara tacka för att inga värre saker hände och jag kan bara känna en otrolig tacksamhet för våra föräldrar som försökte få tag på oss. Det var grymt jobbigt att sitta bland så mycket folk och känna så här mycket, men jag tror att det kan vara för något gott. I alla fall för mig.

Som ni forhoppningsvis uppmärksammat har jag ju börjat gå jägarexamen och nu var det dags för ett riktigt test, vi ska på skjutbanan! Äntligen oohh! Dagen började klockan nio på lördagsmorgonen och vi åkte iväg. Jag menar, trots att det är helg och grejer finns det nog inget som går upp mot att göra något vettigt (eller ja att inte sova bort heeel dagen), så vad passar bättre än att lära sig lite mer om vapen? Det var grymt dimmigt ute och alla var väl inte direkt morgonpigga i kylan.



Kristoffer alias Högen var iaf inte så morgonpigg, inte som det grymt tjovka dimman.

Vi anlände till en iskall stuga där vi fick träffa på en snubbe som skulle hjälpa Stig med att lära oss skjuta. Han gick igenom de olika vapnena och verkade var grymt härlig, en riktigt norrlänning som verkligen ville värva nya skyttar. Vi är ganska många som går jägarexamen, 10 stycken (tyvärr var två borta denna gången) så vi blev indelade i två grupper om fyra och Stckans team (jag, Hanna, Jonte och Högen) fick börja med prickskytte. Det kanske inte låter såå svårt men de där tavlorna var rätt långt borta så på 80 meter ska man träffa en rund tavla med diametern på kanske 25-30 cm (har ingen aning egnetligen hur stor den var) plus att det var tjockt med dimma.




Någon som tvivlar?


Sen efter vi fått en lite genomgång hur vi ska göra är det bara till att börja skujta. Första mooodiga man var såklart Jonte med sina tidigare erfarenheter från lumpen, och de satt fortfarande kvar... tyvärr. Sen fortsatte Högen, jag och sis Hanna.




Jonte                         Högen                           Jag Hanna


Vi var lätt det coolaste gänget! Efter att alla hade skjutit var vi självfallet tvunga att kolla på rsultatet. och av 5 skott satt i alla fall alla på den svarta tavlan!




jag är grym! (Detta är ju bara andra försöket!)


Efter ett tag som vi skjutit på den stora tavlan (den med vitt) skulle vi skjuta på en annan som bara bestod av det svarta. det verkade grymt svårt och jag trodde att jag inte skulle pricka en enda kula. Ibland går det dock inte som man tänkt sig.




Utan mycket mycket bättre!

Efter att vi fått sitta ner på en liten bänk och skjuta fick vi även prova på att stå upp. Två allternativ erbjöds, aning ta spjärn mot en pelare eller ta stöd av en kominerad vapenhållare/gångstav/fotoställ. Det enklaste sättet var att ta mot pelaren (och här är dte ingen tävligt, när man ska skjuta är det viktigt att göra det lättaste eftersom man vill underlätta skjutningen och minimera skadorna). Det var betydligt svårare att stå upp, allt var värre. Att hålla vapnet stilla och rakt var svårt men att orka hålla upp vapnet var värre. Jag menar, det var ju synd att man inte visste att det var så tungt för då kanske man skulle hunnit träna lite mer... Men, nöjd över min prestation i det iskalla vädret så hade pausen närmat sig och innan nästa halvlek var det uppvärning och mat som gällde. Man kan ju inte skjuta lerduvor på tom mage!

Efter en välförtjänt macka gick vi ut i det nu soliga vädret och med raska steg begav vi oss mot egtt nytt äventyr. Det har var vääldigt svårt i början, man fattade inte alls hur man skulle stå, vart man skulle sikta, hur snabb man skulle va och inte heller virlken kraft vapnet hadde. Första gången man tryckte av fick man värlkigen känna på den.




Jag måste ändå säga att jag kände mig ganska cool, iaf när jag träffade.


Min sista omgång satte jag 5-6 duvor i rad av sju och det tycker jag är riktigt bra! Det var en riktigt bra dag som avslutades med bastu och vila. Det kunde inte vatt bättre!

Igår åkte vi till himmelriktet i Gnarp! Hur otroigt det än låter är det sant, ett besök på
Wahlmans linne




Himmelriket


Innan vi for samlades vi i sysalen och letade frenestiskt i olika modemagasiner för att samla på med ytterliggare inspiration för att få ut det mesta av allt, men tillslut bar det av. De flesta åkte i den lilla bussen medan vi andra åkte med Jenny och hennes supersöta son Aron.




På väg mot nya äventyr!


Men sen kom vi fram, och OJ!! Det var helt underbart, det fanns så mycket så man visste inte vart man skulle börja. Precis som det ska vara. Så där irrade tolv virriga tjejer omkring och visste varken ut eller in. Ljudnivån gick i vågor och det blev en aning hysteriskt över hurvida man skulle hitta något, hur mycket man skulle ha och hur mycket tyget kostade metervis. Men det var så himla kul!




Detta är bara en liten del av utbudet..


Det kändes som om man kunnat vara där en hel dag men problemet var bara att då ökade kr/timmen ganska mycket. På ca 4 timmar gjorde jag av med 700 kr.. och inte nog med hade jag köpt tyg dagen innan så notan hamnade väl på 850 kr tillslut. Men det är värt vart enda öre!




Här kan ni skymta det jag köpte. Det röda spetstyget ska bli en kroppsnära klänning med svart grund och stora fickor, det "leopard"-mönstade tyget ska bli en klänning i ungefär samma stuk som min zebreklänning (om ni kommer ihåg vilken den är), det Burberry-inspirerade tyget ska bli till nästa projekt; en midjekort kavaj, det mörkblå/marinblå tyget ska bli en Fannytröja med en krage i blåbärstyg.


Det var en lycklig samling tjejer som åkte hem den dagen, fulla av insiration, motivation och hjärnor som snurrade. Inte nog med att vår utflykt var lyckad så var vädret heeelt underbart!




Jag älskar att bo nära vatten!




Hösten går en helt ny dimension här uppe.. det finns så mycket träd!




Och självklart var coolaste Fanny där som schtekte som aldrig förr i den sista höstsolen.


Sen när jag kom hem så hade jag bara en sak i huvudet: jag ska sy! Och det gjorde jag, banne mig. Jag började sy halv fyra ungefär och slutade inte förrän kvart i två. Under den tiden gjorde jag en Fannytröja, vilket innebär en supersnygg hoodie med en gigantisk krage som man också kan ha som huva. Detaljer på den får ni senare för då ska Linn fota! En mycket intensiv dag med ett intensivt avslut. Tack Veronica för det natten!